Ångest

Detta är ett begrepp och sinnesstämning som jag mer eller mindre använder mig av och kommer på mig själv att befinna mig i, i olika sammanhang. Jag lider bland annat av:

BeslutsÅNGEST: Hur ska jag göra? Vad ska jag välja? Detta är nog den vanligaste Ångesten som jag drabbas av. Den gör mig väldigt irriterad, arg och även ledsen.

KlädÅNGEST: Jag har inga kläder! Vad ska jag ta på mig? Denna Ångest drabbar mig de dagar som jag inte PLANERAT dagens kläder kvällen innan eller om de kläder jag tänkt ha inte är lämpliga på grund av vädret. Den gör mig mest irriterad och stressad.

SeperationsÅNGEST: när något nytt händer och jag ska lämna det gamla. Mycket jobbig och gör mig förtvivlad och förvirrad.

LivsÅNGEST: Vem är jag? Vad ska jag göra med mitt liv? Drabbar mig när jag inte har något annat att ha Ångest över. Den är egentligen för jobbig att tänka på och jag kommer sällan fram till några bra beslut.

Varför finns denna ÅNGEST! Vad ska den vara bra för? Men vem är jag utan den?

Författaren Per Lagerkvist har skrivit en en diktsamling vid namn  ÅNGEST. Han skrev den 1916 och jag tycker att några av dikterna är väldigt talande och på ett sätt vackra, på sitt ångestfyllda sätt!

Ångest, ångest är min arvedel                                         Min ångest är en risig skog

Ångest, ångest är min arvedel,                                   Min ångest är en risig skog,
min strupes sår,                                                             där döda fåglar skrika.
mitt hjärtas skri i världen.                                         Stoltare ödemark finner du nog;
Nu styvnar löddrig sky                                                men det kvittar mig nu lika.
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna                                                        Jag sitter och glor under torra träd
och stela höjder                                                            och lyss till de heta skriken.
så kargt mot himmelens                                             Jag sitter snart still under tomma träd
förkrympta valv.                                                         och rutnar bland fågelliken.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Kan den ge någon förklaring?

/Ångestfulla Em



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0